21 september 2015

Vem ska betala för den gemensamma bostaden vid en separation?

Vid en separation kan det vara svårt att avgöra vem som ska betala för vad. Problem kan uppstå både vid skilsmässa och när sambor flyttar isär. Ofta har bostaden en särskild betydelse när man går skilda vägar, så vem ska betala för den?

Snåriga regler

Det finns bara en möjlighet för domstolen att ge en av parterna rätt att bo kvar i bostaden tills bodelning har skett. Hur man delar upp boendekostnaderna fram till dagen då bodelning sker, finns emellertid inte reglerat i lag.

I rättspraxis har det utvecklats två principer att ta hänsyn till vid fördelning av boendekostnader vid en separation.

Enligt den första principen ska kostnaderna för upplösningen av den gemensamma bostaden delas mellan makar eller sambor utefter vad som är rimligt. Ingen av parterna har dock rätt att begära ersättning för utlägg som man gått med på att betala. En sådan överenskommelse, ofta i form av muntligt avtal, gäller och om någon part skulle hävda något annat så måste han eller hon bevisa det.

Enligt den andra principen ska ingen kunna göra vinst på den andres bekostnad, så kallad obehörig vinst. Den person som bor kvar i bostaden ska inte behöva betala till den som flyttat ut för att ha rätt att bo kvar. Ett undantag till detta är om den som flyttat tvingats betala stora summor för att ordna ett nytt eget boende.

Vem har rätt?

Reglerna för vem som ska stå för kostnaderna för bostaden är som framgått inte helt enkla. För att undvika framtida tvister kan man naturligtvis skriva ett avtal mellan parterna, men i de flesta fall är det svårt att vara så förutseende. För rådgivning vid separationer och skilsmässor är ni välkomna att kontakta våra jurister på Advokatfirman ALDO. Vi har stor erfarenhet av både bodelningar och äktenskapsskillnader och kan lotsa dig rätt bland de ofta komplicerade reglerna.

Om du vill läsa mer

Vill du själv fördjupa dig inom området finns ett av flera intressanta avgöranden som beskriver principen om obehörig vinst här:

NJA 2006 s. 206